Från Lusse-elev till Londonbo
My Nyman, 20 år gammal, flyttade till London efter studenten för två år sen, och förutom ett par månader på Åland i våras har hon bott där på heltid. Vi har kommit överens om att träffas på hennes lunchrast och jag väntar vid Covent Gardens tunnelbanestation när hon kommer småspringandes.
Den uppenbara frågan till någon som lämnat lilla Åland för en stad med 7,5 miljoner invånare är vad som varit svårast att vänja sig vid. För My är svaret jobbet.
- Hemma jobbar man kanske 9-5, här jobbar man mer och det tar lång tid att ta sig till och från jobbet. Sen är lönerna lägre och hyrorna jättehöga, så det är nästan omöjligt att spara pengar. Det vanliga är 6 pund i timmen och då får man ut 850 after tax. Och sen är det jättemycket stress, säger hon och tillägger att hon lyckligtvis varit bra på att hantera den.
Sen ett drygt år tillbaka har hon pojkvän och har nyligen flyttat in i en våning i norra delen av stan, där hon bor tillsammans med hans syster och en annan tjejkompis. Lägenheten är så där typiskt engelsk med murrig heltäckningsmatta, men Mys eget sovrum har parkett och öppen spis.
- Speciellt med att bo i London är att man kan vara väldigt anonym. Dessutom är människorna så trevliga, man får alltid hjälp om man ber om det. När jag och Chris var ute på landet förra helgen började vi småprata lite med ett äldre par i affären. När vi gick kom de efter oss med lite pengar och sa ”you two are lovely people, take this and buy some drinks. I hope you have a wonderful night!”.
Nu börjar vi närma oss vad jag inte riktigt fått grepp om. Hur mycket festar Londonborna, egentligen?
-Alltså, jag går ut åtminstone två gånger i veckan, det blir så lätt att man går till baren och tar en öl eller så. Jag tror jag läste att en engelsman i snitt dricker tjugofem pints i veckan, så det är ganska mycket! Sen är det annorlunda när det är party, hemma dricker alla jättemycket när de festar, här dricker folk visserligen mycket öl men många tar dessutom droger när de festar.
När jag ber henne utveckla detta förklarar hon till min förvåning att hon stött på en helt annan inställning till narkotika här jämfört med på Åland. En joint räknas knappt som droger, och hon berättar att nästan alla hon känner i London har testat på tyngre grejer åtminstone en gång – vilket gör att hon själv hör till en minoritet.
- Jag har aldrig testat droger, men här har nästan alla gjort det. Jag tror skillnaden här är att droger inte ses på samma sätt som hemma. Om man tar droger på Åland hamnar man lätt in i en umgängeskrets som bara sitter inne och pundar, knarkar för knarkandets skull. Visst är missbruk ett jätteproblem som har förstört många människors liv också i London, men att var och varannan människa någon gång har dragit en lina för att komma i rätt stämning inför festen är inte precis vanligt på Åland.
Jag vill också veta om hon träffat på några särskilda kändisar, och hon berättar att man vänjer sig i och med man stöter på så många kända människor när man går ut. Hugh Harris, Calum Best, svenska Bounce, Paris Hilton, Pete Doherty och killarna från Kings of Leon är bara några av dem hon stött på, antingen på jobbet eller när hon varit ute. När vi samma kväll går ut i Camden får vi höra att Amy Winehouse är på samma ställe, en bullrig rockpub fylld med ungdomar. Men vi såg inte till henne, och såvida hon inte lämnade festen tidigt kanske hon bara ”taggade till” på damtoaletten…
Vi lämnar lunchstället vi slagit oss ner på och går tillbaka mot Mys jobb i klädaffären All Saints. Hon berättar att de har stora problem med stölder och därför alltid måste ha extra personal på plats.
- Alla dyrare kläder måste vara fastkedjade i klädställningarna för att inte bli stulna. Förra veckan stod jag i när jag plötsligt hörde ett konstigt ljud. När jag går och kollar står en kille och försöker såga loss ett par jeans från ställningen!
Innan My går tillbaka in i affären måste jag ställa dagens sista förutsägbara fråga: Vad saknar du med Åland?
- Jag satt faktiskt och tänkte härom dagen att jag saknar att varva ner. Å andra sidan gillar jag verkligen att det alltid finns saker att göra, för på Åland känns det som att man måste gå ut på helgen bara för att det inte händer något i veckorna. Det brukar räcka med en vecka på Åland, sen vill jag tillbaka igen. En annan grej som är så typisk, som alla svarar på frågan, är morsans mat. Gud vad jag saknar Mattssons i Godby, färsk jäkla mat och en mamma som tar hand om en!